När jag var liten

Nu när jag är med barn så har jag märkt att jag rent ut sagt plöjer igenom min barndom i tanken. Gott som ont. Både mamma och pappa skickar sjukt mycket bilder på när jag var liten och verkar också dom vandra nerför minnenas gata. Det som är så vansinnigt uppfyllande ena sekunden kan bli helt platt den andra.
Jag längtar så sjukt mycket efter det här barnet men har ju aldrig haft ett barn innan. Jag vet inte hur uppfylld jag kommer känna mig kontra trött. Hoppfull kontra apatisk. Lycklig kontra förtvivlad. Jag tror inte för en sekund att det kommer kännas konstigt eller fel, jag vet bara inte HUR det är att vara mamma. För det är ju bara jag som är och som för alltid kommer vara mamma till det här barnet. Det är jag som kommer ta bilder och ge mamma-minnen.